Up and running så att säga
Världens (obs överdrift) roligaste sak hände mig i kväll. Börjar med att visa en bild och bakrundshistorik:
På bilden ovan visas: Frendo. Frendo ligger ett X-antal stenkast (typ 5 kast om man är bra på att kasta sten) från Grubbeskolan. På Grubbeskolan har jag gått i tre år, och när jag började i sjuan hette Frendo "OkQ8". När OK bytte namn till Frendo och slutade sälja bensin kände jag mig rädd, naken, nervös osv, men då visste jag inte vilka fantastiska dörrar som skulle öppnas. Frendo skulle visa sig toppa mina förväntningar med råge. Jag har på riktigt svårt att sätta ord på min kärlek till Frendo, men jag ska ge det ett ärligt försök.
Frendo, denna eviga källa till glädje.
Frendo, som nu mera har börjat med hämtpizza.
Frendo, som förutom hämtpizza har kaffe, korv, godis och hyrsläp.
Frendo, som uppgraderat sig ännu ett snäpp på samhällsstegen med en uteservering.
Frendo, mitt ungdoms paradis dit jag begav mig så fort vi hade en rast på mer än 10 minuter.
Hur som helst, ägaren av Frendo brukar alltid vara råsur mot alla skolelever (förmodligen för att kidsen snattar så det är kanske inte så underligt). Under mina tre år har jag försökt skapa en relation med honom genom att säga "Hej". Tillbaka av honom har jag fått en sur grimas, kastad rakt upp i fejjan = det har inte gått att skapa ens en trasig relation med ägaren av Frendo.
I kväll skulle pappa köpa några bokhyllor på Umedalen och vi skulle hyra ett släp. Vart annars åker man, om inte till Frendo? Jag missar ju sällan ett tillfälle att övningsköra så jag hakade på. När jag kommer in på Frendo ser jag en nykomling i kassan jag inte sett förut. Hinner tänka att de kanske bytt ägare, men så plötsligt får jag syn på honom. Ägaren av Frendo. Jag tänker att han fortfarande, motsträvig som han visat sig vara, inte vill hälsa på mig. Jag går runt och kikar lite, minns tillbaka och överraskas över att en påse chips endast kostar 19 kr. MEN DÅ, HELT UTAN FÖRVARNING känner jag en brännande blick i ögonvrån. Det är ägaren av Frendo som stirrar på mig. Jag känner mig smått obekväm, då jag inte vet om jag känner igen mig eller inte. Han fortsätter stirra, jag tittar in i hans ögon men viker snabbt bort blicken och börja bejaka chipsen igen. Han fortsätter stirra, och jag tittar återigen på honom. Vi tittar in i varandras ögon.
"Hej". säger han.
"Hej" säger jag.
Jag kände mig tårögd och sprudlande lycklig. Detta kommer jag leva länge på.
På bilden ovan visas: Frendo. Frendo ligger ett X-antal stenkast (typ 5 kast om man är bra på att kasta sten) från Grubbeskolan. På Grubbeskolan har jag gått i tre år, och när jag började i sjuan hette Frendo "OkQ8". När OK bytte namn till Frendo och slutade sälja bensin kände jag mig rädd, naken, nervös osv, men då visste jag inte vilka fantastiska dörrar som skulle öppnas. Frendo skulle visa sig toppa mina förväntningar med råge. Jag har på riktigt svårt att sätta ord på min kärlek till Frendo, men jag ska ge det ett ärligt försök.
Frendo, denna eviga källa till glädje.
Frendo, som nu mera har börjat med hämtpizza.
Frendo, som förutom hämtpizza har kaffe, korv, godis och hyrsläp.
Frendo, som uppgraderat sig ännu ett snäpp på samhällsstegen med en uteservering.
Frendo, mitt ungdoms paradis dit jag begav mig så fort vi hade en rast på mer än 10 minuter.
Hur som helst, ägaren av Frendo brukar alltid vara råsur mot alla skolelever (förmodligen för att kidsen snattar så det är kanske inte så underligt). Under mina tre år har jag försökt skapa en relation med honom genom att säga "Hej". Tillbaka av honom har jag fått en sur grimas, kastad rakt upp i fejjan = det har inte gått att skapa ens en trasig relation med ägaren av Frendo.
I kväll skulle pappa köpa några bokhyllor på Umedalen och vi skulle hyra ett släp. Vart annars åker man, om inte till Frendo? Jag missar ju sällan ett tillfälle att övningsköra så jag hakade på. När jag kommer in på Frendo ser jag en nykomling i kassan jag inte sett förut. Hinner tänka att de kanske bytt ägare, men så plötsligt får jag syn på honom. Ägaren av Frendo. Jag tänker att han fortfarande, motsträvig som han visat sig vara, inte vill hälsa på mig. Jag går runt och kikar lite, minns tillbaka och överraskas över att en påse chips endast kostar 19 kr. MEN DÅ, HELT UTAN FÖRVARNING känner jag en brännande blick i ögonvrån. Det är ägaren av Frendo som stirrar på mig. Jag känner mig smått obekväm, då jag inte vet om jag känner igen mig eller inte. Han fortsätter stirra, jag tittar in i hans ögon men viker snabbt bort blicken och börja bejaka chipsen igen. Han fortsätter stirra, och jag tittar återigen på honom. Vi tittar in i varandras ögon.
"Hej". säger han.
"Hej" säger jag.
Jag kände mig tårögd och sprudlande lycklig. Detta kommer jag leva länge på.
Daddy´s home
Det kändes så FEEEE RU KTA NS VÄ RT skönt att logga in här och ba njuta jävel över att se att allt är sig likt. Det känns ungefär som jag övergivit ett barn/ett vinnande koncept (alltså matbloggskonceptet) som skulle kunna gå HUR LÅNGT SOM HELST!!!
Matblogg. Ska ta tag i det. Eller nä, jag tänker mer som upprätthålla en förhoppning hos you crazy guys om att det någon gång kommer ett inlägg som handlar om mat. Så får det bli.
Tänker också att jag ska fota lite mer. Eller ja, jag ska fotta. Fåtta. Fåtta ska jag göra. Att "fota" eller "fotografera" låter för flådigt, för uppstyrt, för mastigt. Jag ska fåtta. Fåtta, med innebörden "Bruka en systemkamera som jag inte kan hantera och bara fåtta lite obrytt sådär". Så får det bli.
Matblogg. Ska ta tag i det. Eller nä, jag tänker mer som upprätthålla en förhoppning hos you crazy guys om att det någon gång kommer ett inlägg som handlar om mat. Så får det bli.
Tänker också att jag ska fota lite mer. Eller ja, jag ska fotta. Fåtta. Fåtta ska jag göra. Att "fota" eller "fotografera" låter för flådigt, för uppstyrt, för mastigt. Jag ska fåtta. Fåtta, med innebörden "Bruka en systemkamera som jag inte kan hantera och bara fåtta lite obrytt sådär". Så får det bli.
